~ Kv@stens Klotterpl@nk ~

Tur att skadeglädje finns! För när det går riktigt ruttet dåligt ibland
å inget vill sej alls..  så är det ändå lite uppmuntrande att det finns
vissa andra som det faktiskt går ÄNNU sämre för.. *s*

Vissa dagar får man främmande som är lite finare än alla andra.

Lite finfrämmande.

Idag var en sån dag!

Inte varje dag man vaknar av att det står en karl å kikar in genom fönstret.
Inte när man bor på andra våningen inte. Utan tillstymmelse till loftgångar.

Men rätt vad det är så händer det!

Bläddrar igenom gamla fotografier.

Bilderna blir aningens otydliga
när saknaden sakta sipprar ut
genom ögonvrårna.

Men jag ler.. ändå.

Inombords.

För även om synen är något suddig
.. så minns hjärtat.
Med glasklar skärpa.

Och glädje.

Då jag hade världens finaste farfar..

Min kropp å jag står inte på god fot med varandra längre. Vänsterfoten vill ta livet av mej!? Herregud..

Brukar ta sats när jag ska upp ur sängen. Lixom kasta hela kroppen åt sidan.. å samtidigt svinga iväg benen över sängkanten i en enda graciös rörelse. Snabbt. Smidigt. Elegant.

Men.. imorse ville det sej annorlunda. Då snörde den där mordiska benbiten in sej i täcket. Mitt i uppstigandet tog det tvärstopp. Överkroppen var redan halvvägs ur sängen. Men det fanns inget att stödja den på.. för benen låg fortfarande kvar i sänghalmen å sprattlade. Så. Istället för att landa stående som förväntat.. dök jag hastigt med näbben före i golvet..

- Aj??

Ett par timmar senare letar den där snubbeltråden sej in under mattkanten i köket så jag far framstupa.. igen!?

- AJ. SOM FAN!!

Nu ska jag åka å handla.. hade jag tänkt. Är väl lika bra att jag kastar mej utför trappen direkt antar jag. Ska ju tydligen slå ihjäl mej idag ändå så..