Klottrades ner onsdag 14 september 2005 kl. 23:20

Den totala tystnaden

onsdag 14 september 2005 23:20

Semester. Tre veckor har redan passerat. Har hällt ut mej som en tallrik fil över hela solsängen. Men trots att universums alla solstrålar hittat ner till just mej idag.. knottrar sej skinnet och jag ryser till. Saknaden gör sej åter påmind. Behovet av mänsklig värme och närhet är påtagligt.. även på utsidan nu. Rysningarna letar sej ner längs båda armarna.. och får huden att likna treans sandpapper. Usch..

Kramar. Närhet. Kärlek.

Denna mentala istid hotar att djupfrysa mej alldeles snart. För tid och evighet. Måste få känna hur värmen från dina händer får mej att tina upp igen. Hur du smeker huden slät igen med dina livslinjer och merkuriusberg. Så där hett. Passionerat. Kärleksfullt. Så där som förr..

Kisar lite mot solen när jag reser mej upp och går mot altandörren..

- Du.. kan du inte komma hit å kramas med mej istället? Jag hör hur orden formas i mitt huvud och börjar leta sej ut. Vill ju så gärna. Kliver över tröskeln och öppnar munnen för att säja något.. men stannar upp och fryser till redan efter bara några få steg. Ser hur din ryggtavla lyser som en stoppskylt. Som vanligt. Du har hörlurarna på dej. Som vanligt. Som för att säja: - “Hit, men inte längre. Låt mej vara. Jag vill ägna ALL min lediga tid åt något BETYDLIGT roligare än du”.

Allt är som vanligt.


Så jag förblir tyst. Skulle kunna nudda dej om jag bara sträckte ut armen en liten bit till. Men nej. Istället drar jag den tillbaka och stänger munnen. Inte minsta lilla vokal eller konsonant kan ta sej förbi den väl igenmurade amorbågen. Dom som nyss hade så bråttom att få komma ut och göra sej hörda.. skyndar nu istället förbi både tunga å svalg.. kastar sej handlöst ner i mörkret.. förbi struphuvudet.. å fastnar slutligen nånstans i smärtsam närhet av i maggropen.

Ekot dör sakta ut… så blir det åter tyst inombords..


Jag vänder mej om och går mot altandörren igen. Måtte solen vara kvar. Behöver ju värme så innerligt väl.. innan jag fryser till is alldeles…