Klottrades ner lördag 20 september 2008 kl. 14:53

Tryggare kan ingen vara

lördag 20 september 2008 14:53

“Konsten att överleva sej själv”

Min självbevarelsedrift har visst ingen som helst kontakt med verkligheten som det verkar. Inga begrepp om hur man logiskt sett faktiskt BÖR bete sej vid en eventuell nödsituation. Den har en rangordning som inte är av denna värd. Hur kan det annars komma sej.. att kroppen slår på Det Stora Larmet å fladdrar iväg i hundraåttio alldeles av sej själv så fort ett yttepyttigt litet randigt flygfä närmar sej. Men inte har vett nog att reagera å slå på den där flyktmekaniken i situationer som VERKLIGEN skulle kunna vara farofyllda??

Som idag. Stod helt fredligt i köket å diskade med balkongdörren lite på glänt.. när ett sånt där felnavigerat flygande sattyg satte kursen rakt in å mot magen min. Kvack!?!?? Gissa om kroppen reagerade! Innan jag ens hunnit blinka skickade jag rent reflexmässigt iväg muggen.. (som var halvfylld med vatten).. rakt upp i luften å släppte taget. Disksvampen skickades iväg även den. Mej själv kastade jag handlöst snett nedåt i 145 graders vinkel.. så torpeden missade målet med bara ett par cm.. å lyckades så halvt om halvt dubbelvikt kuta ut i hallen med kosackliknande jättesteg. Nästan så jag höll på att snubbla å slå ihjäl mej i hastigheten istället. Men ut å bort från den livsfarliga tingesten kom jag. Fortare än kvickt. Vid såna tillfällen fungerar minsann överlevnadsinstinkten perfekt.

Jämfört med förra veckan då jag sent på kvällen upptäckte att cocacolan var slut. Klädde på mej å susade iväg till närmsta nattöppna butik. Kommer hem. Öppnar dörren.. å hör plötsligt ett väldigt obehagligt rasslande inifrån vardagsrummet. Ljud som absolut INTE ska finnas i en helt tom å barnledig lägenhet! Men.. vad gör jag då? Kutar jag ut i ren panik? Ringer efter polisen? Får hjärtsnörp å svimmar av?

Nää. Dom där missljuden kom ju inte från nån superduperfarlig GETING.. utan antagligen bara från en mördare eller inbrottsjtuv. Möjligen en elakartad polergeist. Så istället för att försätta mej i säkerhet.. knallar min kropp RAKT IN i lägenheten med mej!?? Huh? Varför då?? Tror den sej bli osårbar för att den beväpnat sej med en colaflaska eller!??

*ruskar obegripligt på huvet åt mej själv*


Nu visade det sej iofs några sekunder senare.. att det endast var äldsta skatan min som kommit på besök medans jag var borta. Hon hade varit ute på kvällspromenad med byrackan sin. Så det otäcka ljudet var bara hundskrället som dunsade ner från sängen.. å sen klorna som ivrigt smattrade mot parketten där hon halkade omkring i sina försök att fort ta sej ut i hallen. Så jag överlevde mej själv den här gången oxå. Men nog är det ett under att jag inte lyckats ta kål på mej själv alldeles.. så som min hjärna fungerar ibland..