~ Kv@stens Klotterpl@nk ~

Idag känns det drygt att vara singel. Skulle gärna ha nån att krama om.. NU! Eller nyss helst. Nån som duttar lite.. å säjer att det här kommer att gå hur bra som helst. Att det är ingenting att oroa sej för alls.. utan en fullständigt naturlig företeelse att det börjar växa metallpinnar ur huvet på gamla dar. Att tanter gör sånt bara. Visst. Kanske inte skulle låta så himla trovärdigt då.. men skulle definitivt kännas bättre. För det är precis vad Mamma började sysselsätta sej med igår. Producera sej en antenn? Eller håller hon kanske på att förvandlas till Stålkvinnan?? Först fick hon ont i huvet. Så kräktes hon ett par gånger. Sen hade hon plötsligt en sylvass sak i metall som stack rakt ut ovanför tinningen.

Så nu har hon deporterats in till sjukstugan för vidare undersökning. Det känns inte bra. Inte bra alls. Helst med tanke på att när hon fick hjärnblödning förut.. så var det nån metallklammer det lagades med där inne. Kanske flera oxå. Till exakt vad vet jag inte riktigt.. men det skulle kännas betydligt säkrare om den nu satt på sin rättmätiga plats istället för att fara omkring i huvet på det där viset! Om det nu inte är nåt annat? Hon har ju ingen känsel på höger sida.. så helt omöjligt är det ju inte heller att hon lyckats trampa in t.ex. en synål i foten utan att ens veta om det. Då är det ju verkligen hög tid att den kommer ut! Men.. den hade kunnat valt ett bättre ställe för det tycker jag. Finns redan en öppning för dylika ändamål.. (att få ur sej skit ur kroppen alltså).. utan att behöva göra sej en ny där uppe på toppen?

Så nu får dom fan snabba på lite på det där hospitalet! Jag vill veta vad som händer!

(Å jaa.. sa jag att tiden går otroligt sakta idag!?)