Klottrades ner lördag 8 januari 2011 kl. 04:02

Knäppgöken i Kungsgården

lördag 8 januari 2011 04:02

Min mor hör till den sortens människor som bara hör det hon vill höra.. när hon vänder den sidan till. Ibland hör hon inte ens det heller. Det blev min far väl medveten om idag när han skulle skotta av garagetaket..

Hon befann sej alltså i inomhusvärmen.. å hade tydligen vänt dövörat till. Att någon befann sej i utomhuset i en hel massa minusgrader å ropade “Keeeeerstin!” gång på gång.. det var inget den där selektiva öronsnäckan ville befatta sej med. Inte alls. Sådant hör di vanliga dödliga till. Eller dom med normal hörsel..

Två straxar å en stund senare reagerade dock det där uschliga hörselorganet. Inte på att någon ropade hennes namn. Nää. Det vore ju för enkelt. Däremot hördes ett annat ljud. Plötsligt var där ett galet å ihärdigt kvittrande utanför huset. Va? Vad nu?? Vadan detta oväsen så här mitt i smällkalla vintern??? För att stilla sin nyfikenhet tittade hon ut till slut. Men inget fjäderfä fanns att skåda? Dock noterade hon att en annan väldigt bekant varelse verkade ha fått dårpippi alldeles. Nämligen faderskapet mitt. För där satt han. Uppflugen i traktorskopan.. flaxande vilt med armarna.. å tjöt som en annan visseljohanna!?

För dom som passerade Gamla Konsum tidigare idag så kan jag härmed ge ett lugnande besked. Herrn i fråga hade inte förfrusit nåt vitalt.. å fått en riktig köldknäpp. Han försökte bara med alla till buds stående medel påkalla min mors uppmärksamhet. För när han hade hissat upp traktorskopan så högt upp i luften det bara gick.. å sedan själv klättrat efter.. hade han i sin iver att få undan snömassorna från taket även lyckats skotta undan stegen oxå som stog lutad mot kanten på skopan. Den följde då alla naturlagar som finns.. å tjonglade ner i backen. Där blev den liggande. Själv blev han sittandes kvar halvvägs upp till himlen.. utan möjligheter att ta sej ner igen med liv å lem i behåll. Så det blev till att sitta där uppe å truddelutta som sagt. Högt å ljudligt.. å läänge.. hahahaa!!

Men slutet gott allting gott. Tanten hastade sej ut å fick ner sin stelfrusna äkta hälft från den ofrivilliga häckningsplatsen. Efter ett par timmar i plusgrader lät han åter som folk igen när truten hade tinat upp. Så nu kan han säja annat än bara “oooo” .. eller vissla.. :grin: