Postat lördag 24 september 2011 kl 17:15 av Kvastskatan
Bläddrar igenom gamla fotografier.
Bilderna blir aningens otydliga
när saknaden sakta sipprar ut
genom ögonvrårna.
Men jag ler.. ändå.
Inombords.
För även om synen är något suddig
.. så minns hjärtat.
Med glasklar skärpa.
Och glädje.
Då jag hade världens finaste farfar..

Postat 110924 kl 17:15 i 2011 | RSS 2.0 |
Kommentera | Permalänk