~ Kv@stens Klotterpl@nk ~

Usch vilket mygel som härjar i valstugorna runtom i landet nu då! Vissa valsedlar har en otrolig förmåga att hamna på villovägar tydligen.. om dom nu ens tas emot!? Mjodå. Säjs ju att vi ska ha valfrihet i det här landet. Ändå finns det vallokaler som vägrat göra det.. hur makabert det än kan låta. Visserligen har nuvarande regering redan gjort sitt yttersta för att det ska klinga riktigt falskt i öronen att ens nämna “Sverige” i samma andetag som “demokrati” hädanefter. Men det är ändå bedrövligt att fusk av detta slag ska existera.

Däremot har jag inte hört talas om nåt fuffens här i Uppsala än.. å i Gränby Centrum är då inga valsedlar varken undangömda eller bortslängda. Så det blev ytterligare tre nya röster till Piratpartiet där idag.

Får nog sluta tävla mot junior snart vem som är flinkast på tangentbordet. Det är visst inte hälsosamt att bli alldeles grön i ansiktet av avund. Sånt kan straffa sej.. å sprida sej till resten av kroppen. Nu är det visst fingrarnas tur att anta en liknande nyans. Eller så är det den där storstadsdjungeln som tröttnat på att befinna sej i utomhuset.. å sakta men säkert börjat sprida ut sej å ta över mitt hem..

För jag har väl aldrig ansett mej vara nån Blomsterkvast av rang direkt.. förutom för några år sen dårå.. när jag gled omkring å stoltserade med ett gäng bältrosor på ryggen. Aldrig annars. Men det är bara å inse att vissa grönsaker behöver då varken näring, omsorg, frisk luft eller vatten för att finna sej väl till rätta här i tillvaron å blomma upp. Definitivt inte en Klivia i allafall! För snart två veckor sen skickade spektaklet upp en lång stängel med nio färggranna klockor på.. å visar fortfarande inga som helst tecken på att vilja avta.

Nästan så man börjar fundera vad i allsin dar den livnär sej på egentligen?? Visserligen är den bosatt ute i köket mitt.. men jag tror knappast den suger i sej smulor å matrester från köksbordet ändå. Är det möjligen en köttätande växt? En kamouflerad triffid? Kanske bäst att gå in å räkna efter hur många ungar det finns kvar här i huset egentligen..

Försökte även dränka den i badkaret. Gick inte det heller. Mycket märklig växt det där..

Dags för ytterligare en ekorapport från storstadsdjungeln. Här härjar minsann inte bara en massa djuriska avarter. Örtrikedomen är minst lika utbredd som artrikedomen. Så. Nu står dessa asfaltsblommor på mitt köksbord å ser somrigt gula ut. Nice. Mycket tjusigt. Väldigt.

Man får väl kalla dom för en annan sorts fredsliljor antar jag. Misstänker att junior kom å viftade med dom framför näbben min bara för att slippa riskera bli ett huvud kortare. Eller utan mat hädanefter. Han vet vilken dålig förlorare hans Mamma är. Bah! Vi gjorde ett test för å se vem som skrev snabbast. Jomenjust. Det här resultatet fick den lilla snorkråkan!??

Typingtest - tio snabba fingrar!

Glarkkk!!! Han skrev fyrahundrafuckingtrettiotvå tecken i minuten!?! *storknar av avund* Herregud. Jag är förkrossad. Tänker inte ens berätta vad jag fick. Inte förrän jag klått den lilla räkan..

Först gjorde jag ingenting. Sen vilade jag lite på det. Kanske dags att sova nu istället?

Omväxling förnöjer.

Vissa perioder känns ibland onödigt dryga. Eller helt onödiga att behöva genomlida över huvud taget. Helt fräckt tar dom upp ens tid utan att ens be om lov först. Bah! Känns även väldigt orättvist att man inte riktigt kan ge igen på dessa uschliga DagarFrånHelvetet som bara kliver på å behandlar en som skit. För.. visst vore det bra skönt att kunna ge dagjeeevulen en spark rakt i mellangärdet.. rulla den i grus.. binda en kvarnsten runt halsen på den.. å tippa ner den i närmaste bråddjup så man slapp se den igen? Jo. Det vore det juh..

Men nu är jag ju inte den våldsamma typen direkt.. även om ovanstående lätt kanske kan ge ett annat intryck.. *s* Att veva i tomma luften ger inte så mycket heller. Sånt överlåter jag hellre åt Don Quiote å liknande figurer.

Såå.. för egen del så föredrar jag nog att ta ut det känslomässigt istället. Att det sen råkar finnas andra som har det mycket värre är då INGET som helst hinder för att dra ner mungiporna i botten. Det kommer det alltid att göra.. å det gör inte MIN dag ett dugg bättre för det! Pffft. Nä. Här gäller det att lätta på trycket å rensa upp i det egna systemet.

Ett välbeprövat tips är att helt sonika att hälla ut sej på sängen å fullkomligt vältra sej i självömkan. Slå på kudden.. kanske sparka lite med benen till det.. å sen bara låta tårarna spruta ur ansiktet. Som grädde på Tycka-Synd-Om-Sej-Själv-Moset kan man gärna sätta på bästa depparlåten oxå. För att göra scenariot fullständigt lixom. Bara att vrida på kranen.. å förbanna livet som inte alls är nån rolig plats att vara på för tillfället. Skrika hedniska ramsor. Ge sej hän åt all ilska å frustration.. *skrattar* Efter en halvtimme eller så brukar benen hålla att stå på.. å man kan åter resa sej igen å möta världen lite lugnare å mer resonlig än innan.

Fast nu ska jag gå å lägga mej. Men imorron ska jag stå på benen hela dan.